Koreografen Yoann Bourgeois fortsätter sökandet efter en plats där naturkrafterna är i perfekt balans. Den här gången berör han även konstens uppgift: att ge form åt känslorna vi inte kan sätta ord på. Det blir en berättelse byggd av rörelse, intensitet och en förtvivlad vitalitet som påminner oss om vad som verkligen betyder något.
”Mitt utforskande av point de suspension är ett sökande efter existens. Det är en livslång fascination av brytpunkten mellan två krafter där ett absolut stillastående, en viktlöshet, uppstår innan rörelsen tar över igen – det är en plats där de närvarande krafterna är i perfekt balans.
Tänk dig att du kastar upp en boll i luften. Bråkdelen av sekunden innan den faller är point de suspension. Det kan också vara i slutet av en fråga. Intonationen stiger, frågan ställs, det uppstår ett tomrum ... innan svaret ges. Det är dit jag strävar i mina verk.
I varje verk drivs jag av en känsla som inte kan beskrivas med ord, ändå existerar den. Det är detta som rättfärdigar konst: att ge form och synlighet åt det som är osynligt.
Känslan är ibland svag, ändå styr den hela processen. Så jag försöker ge den en exakt form, en exakt ton. Formandet av denna osynliga sensation är verkets tillblivelse.
Om jag ska sätta ord på det (när jag skriver detta arbetar jag fortfarande med verket), skulle jag låna dem från poeten Pier Paolo Pasolini som talar om ”en förtvivlad vitalitet”. Detta märkliga och vackra uttryck speglar just den känsliga och modiga närvaro som jag söker.
I flera tidigare verk har jag exponerat dansare för olika fysiska fenomen. Den här gången arbetar jag utan särskilda konstruktioner. Den här gången är det en annan naturkraft som är i spel: åldrandet.
En dimension i utforskandet av point de suspension handlar om var jag befinner mig i livet. Idag känner jag mig påverkad av ålderns erosion, dagarnas ångvält och tidens gång.
Det som nu står på spel är vital energi.
Jag vill gå emot samtidens förödande trend, den som gör verkligheten artificiell och förstör vår potential. Mitt verk består av en pockande vilja att vara.
Några av mina stora inspirationskällor har nyligen gått ur tiden. Den franske författaren och poeten Christian Bobin inspirerade till titeln med orden: ”Man skriver inte för att bli författare, utan för att i tystnad förena sig med den kärlek som all kärlek saknar.”
Och så den nyligen bortgångne dansaren och koreografen Steve Paxton. På 1970-talet utvecklade han kontaktimprovisationen – en dansform där dansarna använder varandras kroppar som en ständigt föränderlig resurs för rörelse och uttryck. Genom beröring och reaktion kan de utforska tyngd, balans, stöd och samarbete och skapa ett slags dialog.
Den här gången har jag bjudit in 17 dansare att våga sig längre in i nya territorier, inte bara genom olika discipliner som akrobatik, dans och kampsport utan genom att arbeta med dessa former tills en oöverträffad hybrid av rörelsespråk uppstår. Bortom denna tvärvetenskapliga dialog pågår en outtröttlig strävan efter att bli bättre på att föra ensemblen genom verket.
I det här verket finns ingen berättelse, inget narrativ. Det handlar bara om livsviktig rörelse. Om livets intensitet i sin allra renaste form. En förtvivlad vitalitet.
Titeln We loved each other so much påminner oss om vikten av att inte ge vika för tröttheten. Den påminner oss om vad som verkligen betyder något. Hur är det möjligt att vi kan skada varandra så, när vi har älskat så mycket? Varje dag rymmer något som kan göra oss bittra. Jag vill hitta en annan väg så i titeln ligger också ett sökande.
Ytterst tror jag att det handlar om mod.”
