We loved each other so much

Om We loved each other so much

Koreografen och akrobaten Yoann Bourgeois fascineras av fysik, naturkrafter och upplevelsen av svindel, vilken han anser återspeglar civilisationens omvälvningar. Ofta använder han sig av nyuppfunna fysiska anordningar för att skapa sin fängslande danspoesi. På GöteborgsOperans scener har han tidigare gjort succé med sina djärva och poetiska skapelser Hurricane, Fugue/Trampoline och Our music.

I Hurricane använde Bourgeois ett snurrande golv för att förstärka krafter som gravitation och centrifugalkraft. I nya verket We loved each other so much står luftrummet i centrum.

I detta virtuosa, energifyllda och intensiva dansverk utforskar Yoann Bourgeois den inre glöd som är avgörande i att driva vår rörelse framåt.

Press

“Extremt fysiskt imponerande.” (Expressen)

"Precisionen är förstås total och livsviktig.” (GP)

“Hela verket är som en storm eller virvelvind som plötsligt stannar upp, samlar sig och dansar vidare.” (SvD)

“Glädjande att se en estetisk vision kombinera tekniskt koncept med sådan stringens som i We loved each other so much” (Aftonbladet)

“[Dansarnas] individualitet får utrymme på ett fascinerande sätt, trots att det här verket i grunden bygger på gruppdynamik och samarbete, i det att var och en har stenkoll på varandras plats i rummet, varje sekund.” (Aftonbladet)

“Yoann Bourgeois har en bakgrund i cirkus och det är imponerande hur han överför den akrobatiska tekniken till dansarna.” (GP)

“David Stokholms magnifika ljussättning skapar rymden omkring.” (GP)

“Riktigt hur vissa akrobatiska inslag är möjliga att utföra är svårt att förstå i det nya, tempofyllda verket som tycks pendla mellan det totalt hängivna och det desperat uppgivna.” (SvD)

“Ett livslångt trauma om övergivenhet som gestaltas av den mänskliga kroppens förmåga att både bära och tappa sig själv.” (DN)

“Ett galet rasande tempo som drivs på av Félix Lakkós vilda stråkar. Dansarna studsar in från sidorna, nästan flyger in. Hur kommer de så högt?” (Borås Tidning)

Team

KOREOGRAFI, KOSTYMDESIGN Yoann Bourgeois
ASSISTERANDE KOREOGRAF Marie Bourgeois, Winston Reynolds
SCENOGRAFI Yoann Bourgeois, Goury
LJUSDESIGN David Stokholm

Information

Längd - 35 minuter
Dansare - 17

Världspremiär 12 april 2024, GöteborgsOperan.

Koreografen Yoann Bourgeois fortsätter sökandet efter en plats där naturkrafterna är i perfekt balans. Den här gången berör han även konstens uppgift: att ge form åt känslorna vi inte kan sätta ord på. Det blir en berättelse byggd av rörelse, intensitet och en förtvivlad vitalitet som påminner oss om vad som verkligen betyder något.

”Mitt utforskande av point de suspension är ett sökande efter existens. Det är en livslång fascination av brytpunkten mellan två krafter där ett absolut stillastående, en viktlöshet, uppstår innan rörelsen tar över igen – det är en plats där de närvarande krafterna är i perfekt balans.

Tänk dig att du kastar upp en boll i luften. Bråkdelen av sekunden innan den faller är point de suspension. Det kan också vara i slutet av en fråga. Intonationen stiger, frågan ställs, det uppstår ett tomrum ... innan svaret ges. Det är dit jag strävar i mina verk.

I varje verk drivs jag av en känsla som inte kan beskrivas med ord, ändå existerar den. Det är detta som rättfärdigar konst: att ge form och synlighet åt det som är osynligt.

Känslan är ibland svag, ändå styr den hela processen. Så jag försöker ge den en exakt form, en exakt ton. Formandet av denna osynliga sensation är verkets tillblivelse.

Om jag ska sätta ord på det (när jag skriver detta arbetar jag fortfarande med verket), skulle jag låna dem från poeten Pier Paolo Pasolini som talar om ”en förtvivlad vitalitet”. Detta märkliga och vackra uttryck speglar just den känsliga och modiga närvaro som jag söker.

I flera tidigare verk har jag exponerat dansare för olika fysiska fenomen. Den här gången arbetar jag utan särskilda konstruktioner. Den här gången är det en annan naturkraft som är i spel: åldrandet.

En dimension i utforskandet av point de suspension handlar om var jag befinner mig i livet. Idag känner jag mig påverkad av ålderns erosion, dagarnas ångvält och tidens gång.

Det som nu står på spel är vital energi.

Jag vill gå emot samtidens förödande trend, den som gör verkligheten artificiell och förstör vår potential. Mitt verk består av en pockande vilja att vara.

Några av mina stora inspirationskällor har nyligen gått ur tiden. Den franske författaren och poeten Christian Bobin inspirerade till titeln med orden: ”Man skriver inte för att bli författare, utan för att i tystnad förena sig med den kärlek som all kärlek saknar.”

Och så den nyligen bortgångne dansaren och koreografen Steve Paxton. På 1970-talet utvecklade han kontaktimprovisationen – en dansform där dansarna använder varandras kroppar som en ständigt föränderlig resurs för rörelse och uttryck. Genom beröring och reaktion kan de utforska tyngd, balans, stöd och samarbete och skapa ett slags dialog.

Den här gången har jag bjudit in 17 dansare att våga sig längre in i nya territorier, inte bara genom olika discipliner som akrobatik, dans och kampsport utan genom att arbeta med dessa former tills en oöverträffad hybrid av rörelsespråk uppstår. Bortom denna tvärvetenskapliga dialog pågår en outtröttlig strävan efter att bli bättre på att föra ensemblen genom verket.

I det här verket finns ingen berättelse, inget narrativ. Det handlar bara om livsviktig rörelse. Om livets intensitet i sin allra renaste form. En förtvivlad vitalitet.

Titeln We loved each other so much påminner oss om vikten av att inte ge vika för tröttheten. Den påminner oss om vad som verkligen betyder något. Hur är det möjligt att vi kan skada varandra så, när vi har älskat så mycket? Varje dag rymmer något som kan göra oss bittra. Jag vill hitta en annan väg så i titeln ligger också ett sökande.

Ytterst tror jag att det handlar om mod.”