Vem är din ängel?

Elias Abi Jaber

Poet, spoken word-artist och stolt far

”Jag älskar liveuppträdandet, känslan av adrenalinet i kroppen. Alltid nervös, aldrig rädd. Det är på scenen jag hör hemma. Därför brukar jag vanligtvis inte kalla mig för poet utan spoken-word artist. Men det är ju fortfarande en form av poesi fast i det talade formatet. Jag skriver ord, formuleringar till rytmer som jag ser i mönster och där i ligger mina känslor i sekvenser, det är min konstform.

Jag kom till Sverige som ettåring från inbördeskriget i Libanon och kan bland känna att jag fortfarande är ny i det här landet. Trots att jag levt här hela livet. Jag är en förlängning av mina kärleksfulla föräldrar och deras resa är min fortsatta resa i det vi kallar livet. Segregation, våld och utanförskap präglar min stadsdel och är verkligt. En stark verklighet som präglat många av mina texter. Ord landar tungt hos oss människor, ord kan vara anledningen till undergång eller triumf, glädje eller sorg och de kan antingen motivera eller sänka en. När förortsbor och akademiker uppskattar samma text som jag skrivit och läst upp, då känner jag att jag har sammanfört två världar, en obeskrivlig känsla. Vi måste göra det goda tillsammans och vi har ett ansvar för kommande generationer som ska ta över stafettpinnen efter oss. Om Bergsjön är lägenheten, är Göteborg byggnaden och bostadsområdet är Sverige, allt är sammankopplat.”

Lars ”Trassel” Bengtsson

Pensionär, konstnär – tidigare bildlärare, varvsarbetare och busschaufför

”Jag minns en unge i sjuan som ritade som en treåring. Så häftigt! Jag sa till henne att inte glömma bort det, när jag lärt henne nya tekniker. Jag har velat lyfta mina elever, få dem att skapa utan prestationsångest. Jag kunde både skoja och slå näven i bordet. Även busarna gick in i sina bubblor. I 23 år arbetade jag som bildlärare i Biskopsgården: Ryaskolan, Sjumilaskolan, Svartedalsskolan. Alltid på högstadiet. Har haft 2000 -3000 ungar. Det händer ofta att någon ropar ’Trassel’ efter mig på gatorna. Kommer fram och kramas. Namnet fick jag som liten grabb – jag hade väldigt lockigt hår.

För en del var jag en fadersfigur. Telefonen ringde på nätterna, en tjej skulle ta livet av sig och det var bara att ge sig iväg. Jag och min fru hittade henne och allt gick bra. Ungar har övernattat när de varit för fulla för att våga gå hem. Jag blir så glad när det gått bra för mina elever, busarna som blivit stolta familjefäder. Och det gör ont i hjärtat när en av mina elever blivit tjackpundare, jag går fram och säger ’försök för fan att sluta’.

Jag blev lärare i Biskop för att ge något tillbaka till den plats jag kommer ifrån. Från en etta i Gamlestaden kom vi, mamma med tre barn, till en tvåa i Biskopsgården 1959. Helt nytt – det var ju ett lyft – men jag hade några stökiga år. Om jag ångrar något så är det att jag inte kunnat underordna mig auktoriteter, aldrig klarat av när någon talar om för mig hur eller vad jag ska göra. Nu har jag fullt upp, lägger grusgång runt huset och har en massa målningar i huvudet som ska ut.”

Maria Jansson

Hamnarbetare

”I roro-hamnen kan allt ändras på en sekund: från skratt till att någon vrålar åt en för att man ska höra genom hörselskydden när något farligt händer. Säkerhet och solidaritet präglar arbetet. Laget före jaget. Jag kör mycket maskiner, tunga fordon, export och import som ska av eller på.

Jag började som blixt för sju år sedan och hade ingen aning om vad jag gav mig in på. Jag såg en vägg av containrar och enorma maskiner. Som blixt är man anställd bara när man jobbar sina pass, det är ett osäkert jobb men det bästa jobb jag haft. Det ger mig frihet och är samtidigt min fasta punkt. Som kvinna är jag i minoritet men jag har aldrig blivit kallad lilla gumman. Det gamla gardet av blixtgubbar har varit otroligt bra på att ge mig plats. Hamnen är ett samhälle i sig med en stark gemenskap där vi står upp för varandra, även om vi inte tycker lika politiskt eller ens gillar varandra. I hamnen är vi hamnarbetare.

Som ung var jag väldigt arg – skola, jobb – är det här allt? Jag tyckte inte att jag passade in någonstans, att det fanns en plats för mig. I hamnen får du vara människa. Du behöver inte förställa dig och det finns plats för mjuka människor, trots att det kan vara macho. Har jag ont i axeln så tar de andra de tunga lyften den natten.

Folk tror att vi bråkar fackligt om allting men när man lyssnar på den äldre generationen så förstår man att de har fått kämpa för varje framsteg, haft anfall som bästa försvar – annars har de blivit trampade på. Jag är en idealist, jag drömmer om ett mer jämlikt samhälle där de med de smutsigaste och hårdaste jobben, de som bär samhället, värderas mer.”

Lotta Koitrand

Vårdenhetschef på infektions-IVA, Sahlgrenska universitetssjukhuset

”Vi hade förberett oss under flera veckor. Vi visste att någon gång kommer den första som behöver intensivvård. Så kom beskedet: på grannavdelningen låg en covid-patient som höll på att försämras. Det var en fredag. På lördag eftermiddag blir jag uppringd hemma. Det är samordnande sjuksköterska på avdelningen som vill informera mig, som chef, att nu är det skarpt läge. Vår avdelning tar över patienten, som behöver intuberas och få hjälp med respirator. Jag minns att jag tänkte ”nu börjar det, nu är pandemin här” – trots att det var innan WHO slog fast att det var en pandemi.

Jag har förberett hantering av ebola-utbrott, gjort epidemiplaner för sars och svininfluensan. Men inte i min sinnevärld trodde jag att det skulle bli så här: så stort, så många drabbade och under så lång tid. Jag är extremt stolt över mina medarbetare och hur vi har klarat den här tiden.

Pandemin har gjort att jag tänkt mer på vad jag står för och värderar: jag tror på människans kapacitet och att vi klarar saker som vi måste klara, om vi gör det tillsammans. Allas lika värde är också en oerhört viktig fråga för mig, som homosexuell med en stor icke-kärnfamilj. Jag har en stark grundtrygghet och tillit till mina medmänniskor. Min morfar, som stod mig nära, sa ofta ”det ordnar sig, och ordnar det sig inte, så ordnar det sig ändå”.

Sofie Nehvonen

Verksamhetsledare Gatans lag

”Den 8 augusti 2015 ligger jag nedbrottad av polis i en svale i Mölndal. Jag inser att jag nått botten. Att det här blir mitt liv om jag inte förändrar allt. Efter behandlingshemmet var jag helt ensam, jag var tvungen att klippa alla band och hade inga vänner kvar. Jag var nykter men grät mig till sömns i ett halvår.

Min kille tog med mig till en fotbollsträning med Gatans lag. Jag stod vid sidlinjen, vågade inte vara med. Jag såg gemenskapen på plan och var med på tjejernas nästa träning. Och nästa. Ensamheten drev mig och jag la alla rädslor åt sidan. Nu är jag verksamhetsledare för Gatans lag. Om jag vetat när jag låg där i trapphuset i Mölndal att jag några år senare skulle ha sambo, barn, gymnasieutbildning, en anställning och vänner – en omöjlig tanke då, jag trodde inte att det liv jag har nu var möjligt för mig.

Man tar ett steg i taget. Gemenskapen och kraften jag fick i fotbollslaget lärde mig att jag är lika värdefull som alla andra, att jag har samma rättigheter. När jag nu ser nya spelare så speglar jag mig själv i dem.

Det finns alltid hopp. Ingenting är omöjligt. Det är klyschor, men de är sanna. Gatans lag har gjort att jag fått vara med om otroliga saker: tänk att gå in på plan på Homeless World Cup i Oslo och känna sig som en stjärna. Och stå på Globens scen och ta emot pris på Fotbollsgalan.
Redan som tonåring letade jag efter något som kunde fylla det mörka hålet jag hade inuti. Det var långt innan jag hittade drogerna. Jag letade efter en kravlös plats, där jag inte kunde göra fel eller vara fel. Jag hade drömmar men inga ord för dem. Det har jag nu.”

Franz Pozzo

Faktumförsäljare, gitarrbyggare, konstnär, poet, musiker

”På gatan ser du allt som händer, alla strukturer. Jag har sålt Faktum på Järntorget i 20 år och många människor blir oroliga om jag inte dykt upp på ett tag. Det finns de som hatar, som spottar. När det händer blundar jag, säger ingenting, vill inte ha bråk. Jag vill vara positiv, jag har solen, luften, min barndoms lukter från Bolivia i huvudet. Bergen, floderna, naturen, musiken, samhörigheten och gästvänligheten.

Jag är lyckligast när jag har en idé, när jag är kreativ. Jag sjunger inuti mig själv för att ha energi, det måste du ha för att kunna sälja. Jag ser allt där jag står. Klassamhället. Jag skulle vilja bidra mer med det jag kan, poesi, konst, musik – tänk om vi hade ett kreativitetshus på Järntorget för alla människor att vara på istället för på gatan. Gemenskap. Människan kan inte fungera i ensamhet, en och en blir vi till kaos, vi är sociala varelser. Jag drömde om att bli lärare, få arbeta med människor. Så blev det inte, det är tidens gång.

Mitt liv var svårast när jag var psykiskt sjuk, hemlös och letade efter mat i soptunnor. Nu bor jag i en lägenhet, en plats för måleri, poesi, musik. Meningen med allt är människan, jorden, att vara generös – pengar är i sig ingenting, idéer, tankar, människan är viktiga. Jag visste det inte då, men jag föddes som rebell. Och jag kommer att dö som rebell.”