Jenůfa spelades på GöteborgsOperan 2026. Texten är en av flera i föreställningsprogrammet.
Slutet! Slutet är bortom denna värld!
“Enligt mig är Leoš Janáček en av 1900-talets största operatonsättare, tillsammans med Puccini och Strauss. Janáčeks musik har allt. Jag upplever honom som väldigt äkta. Det är få tonsättares musik som man kan känna igen efter bara två sekunder, även om man hör ett stycke för första gången. Janáček har ett karaktäristiskt sätt att forma melodier genom specifika intervall, som också märks i harmoniken och orkestreringen.
Precis som Mozart och Verdi tjänar Janáček dramat – han ger alltid den bästa möjliga musiken till karaktärernas nödvändiga utveckling. Hans sätt att behandla sina rollfigurer fascinerar mig. De är inga fasta arketyper utan rörliga i sina beteenden, reaktioner och känslor.
Jenůfa komponerades under 1900-talets första decennium – musikhistoriens gyllene decennium, om du frågar mig. Så mycket händer och utvecklas på alla möjliga håll; Freuds psykoanalys föds – och påverkar såväl samhället som konsten. Nu får också de kvinnliga karaktärerna sina starkaste uttryck.
Jenůfa (2026). Ellen Larsson (Jano), Stella Chatzidaki (Barena), Julia Sporsén (Jenůfa). Foto: Håkan Larsson
Jenůfas libretto är baserat på en pjäs skriven av en kvinna, Gabriela Preissová. Samtida med henne var Marie Pappenheim, som skrev librettot till Schönbergs Erwartung.
Även Janáčeks dramaturgiska musikaliska behandling av de kvinnliga karaktärerna i Jenůfa är mycket intressant. Det vore fel att säga att de får operans bästa musik, för all musik i Jenůfa är vacker, men deras scener är utan tvekan de mest känslomässigt nyanserade och laddade.
Att spela Janáčeks musik är som att hoppa på ett tåg i full fart utan möjlighet att stiga av. Det finns en sådan impuls, en sådan stark kraft. Janáček tjänar kontinuiteten, där ett ögonblick helt naturligt leder till nästa. Han skrev inga slutna nummer, inga ”showstoppers”. Jenůfa är en av de första operorna som är skrivna på prosa och inte på vers och det bidrar till den drömlika kontinuiteten.
Musiken hänger tätt samman med tjeckiskan. Jag behärskar inte tjeckiska, men jag talar lite ryska, det har hjälpt mig att uppfatta hur tätt musiken sitter ihop med språket. I Janáčeks musik ger rytmen ofta intrycket av att vara fri, den följer språkets naturliga melodi, och tempot dras ut eller pressas ihop för att efterlikna talets rytm. Jag ber ofta orkestern att verkligen lyssna på orden. Lyssna på hur fraserna uttalas för att förstå den naturliga fraseringen och den rytmiska betoningen.
Jenůfa (2026). Ann-Kristin Jones (Karolka), Julia Sporsén (Jenůfa), Ingrid Tobiasson (Farmor Buryjovka). Foto: Håkan Larsson
Som publik kan det vara intressant att uppmärksamma hur motiven utvecklas. De kan börja som ett slags ostinato, ett upprepat mönster, men plötsligt är vi någon annanstans, utan att det riktigt har deklarerats. Det är som att befinna sig i ett nytt kapitel utan att man märkte när man vände blad. Övergångarna är oerhört skickligt utförda. Det finns ett slags minimalistiskt tänkande under ytan, där mönster vid en viss punkt ger oss strukturen för nästa avsnitt eller scen, men det är väl dolt. Det som först kan uppfattas som ett ackompanjemang ger oss egentligen en antydan om den kommande stämningen.
Varenda ton i Jenůfa är vacker. Ska jag välja ut ett favoritställe tar jag Klockerskans aria i andra akten. Och slutet! Slutet är bortom denna värld! Det där transcenderande ögonblicket av hopp i musiken, ett hopp som lyfter bortom tragedin. Det är fullständigt överväldigande. Och något vi verkligen behöver idag som världen ser ut. Att känna att det faktiskt finns hopp.”
— Berättat för Lisa Iverstam, redaktör
Jenůfa (2026). Katarina Karnéus (Klockerskan). Foto: Håkan Larsson
