Passionerad perfektion som passar alla
”Det är en ynnest att få umgås så mycket med Puccinis musik som jag har gjort genom livet. Han har faktiskt funnits med sedan barndomen. Min mor undervisade i teaterhistoria i Rom, och ett av hennes specialområden var operalibretton.
La bohème var en av de allra första operor jag dirigerade. Sedan dess har jag gjort den massor av gånger, säkert fler än 150, i sex eller sju olika uppsättningar. Det är ju så det fungerar – har du lyckats genomföra ett verk utan katastrofalt resultat så blir du erbjuden att göra det igen. Eller så förutsätter folk att du kan hantera liknande musik. Vilket egentligen är totalt fel. Den som har dirigerat La bohème får kanske erbjudande om att arbeta med Verdis La traviata – som är fantastisk men kräver ett annat arbetssätt. Puccinis geni omfattar många delar, men en av de viktigaste är förmågan att gestalta stämningar och känslor. Hans musik förändras, den svänger hit och dit, även om det hela tiden finns en stadig ström i botten. Verdi, däremot, han har en plan. Hans musik är också känslosam, men organiserad.
Puccini har en hantverksskicklighet som jag älskar. Man måste nog säga att La bohème är perfekt. Allt är i balans, det finns inte en not för mycket eller för lite. Det är inte som i exempelvis Wagners Tristan och Isolde, som Puccini var inspirerad av. Det härliga med det verket är att där är det alldeles för mycket av precis allting. Nej, Puccini är ren perfektion och det är underbart – även om jag med åren börjat tycka att det kan bli lite för städat ibland.
I Italien kallar vi opera för opera lirica, fokus ligger på det lyriska. Och trots att jag är musiker betraktar jag opera i första hand som text. Det är poesi med musik. La bohème har ett fantastiskt libretto. Det är koncentrerat och, inte minst, kort. Som Rodolfo säger i akt 1 när han använder delar av sitt manuskript till att hålla i liv i elden: ”Att skriva kort är en dygd.” Jag tror att Puccini skulle ha skrivit under på det. Den dramaturgiska bågen är tydlig och har allt från den stadiga känslan av vart historien är på väg till vändpunkterna som får publiken att tappa andan. Strukturen är inte så olik vår tids tv-serier.
Puccinis känslighet för karaktärernas psykologi gör La bohème ständigt aktuell. Han är fenomenal på att skapa undertext, ger känslomässiga ”hintar” men kommer aldrig med pekpinnar. Och så har han en enastående talang för det melodiska, vilket är viktigt i italiensk opera. Dessutom var ju konstformen på 1800-talet en kommersiell verksamhet. För att kunna betala hyran var du tvungen att skriva melodier som fastnade hos folk. La bohème är också rolig, jag betraktar den faktiskt som en komedi. Bortsett från den korta duet-ten mellan Rodolfo och Marcello i akt 3 och det tragiska slutet präglas alltihop av lättsamhet.
Anledningen till att verket fortfarande spelas så mycket är att det kan upplevas på olika nivåer. Är du tio år och besöker operan för första gången älskar du andra akten, där det är fart och fläkt och militärorkester. I tonåren är det omöjligt att inte gripas av passionen i historien och musiken. Den erfarna operabesökaren kan gå mer på djupet: Vad är det egentligen som händer i verket? En rolig sak att lyssna efter är Puccinis smarta sätt att berätta att Rodolfo och Mimí är själsfränder. När Rodolfo sjunger sin berömda aria på en enda ton är den ett eko av Mimís sätt att tala med honom tidigare. Slingan återkommer genom hela verket, och jag tycker att Puccini redan under operans första minuter berättar att de båda hör samman – de talar samma språk.
För dirigenten är La bohème en utmaning på minst två nivåer. Den första är tekniken, helt enkelt handrörelserna. Musiken förändras hela tiden och du måste vara snabb, både i tanke och händer. Det är som att ständigt köra i den snabba filen på motorvägen. La bohème är inte musik som lämpar sig för anarki. Allt utvecklas i ett rasande tempo, och om vi förlorar oss i detaljer går helheten förlorad. Den andra nivån är tolkningen. Här kan man gå åt två håll. Antingen följer man Puccinis tydliga anvisningar, vilket är ett hårt jobb för det finns väldigt många, eller så förhåller man sig friare och koncentrerar sig på det övergripande. För egen del var jag förr mer intresserad av de stora dragen, men ju äldre jag blir, desto mer lockar det att tillsammans med sångare och musiker försöka arbeta fram den färg som Puccini så vackert skrivit in i partituret.”
— Berättat för Pernilla Karlsson, redaktör
