År 1977 skickade NASA ut rymdsonderna Voyager 1 och 2* för att utforska de yttre planeterna. För den händelsen att de skulle stöta på någon där ute (läs: utomjordingar), placerades en gyllene grammofonskiva i varje sond. Skivorna är ett slags tidskapslar med bilder, ljud och musik som ska visa det bästa mänskligheten har att erbjuda men också ska berätta något om vad det innebär att vara människa.
Bara en enda aria finns med. Men det är ingen finstämd kärlekssång som susar fram i världsrymden. Istället är det ett vokalt vredesutbrott som siktar mot stjärnorna: ”Der Hölle Rache kocht in meinem Herzen”. Helvetets hämnd kokar i mitt hjärta. Eller Nattens drottnings stora ögonblick i Trollflöjten.
För att förstå arian måste man förstå sagan. Och om du tänker att sagor bara är till för barn – tänk om. Sagor är allvar. Sagor hjälper oss att skapa ordning i det kaotiska. De gör prövningen meningsfull och mörkret uthärdligt. Hjälten återvänder alltid med något, en gåva, en insikt, en förståelse.
Narrativet finns i såväl antikens myter som dagens filmer: en människa kallas till äventyret, prövas, går under och återvänder förvandlad. Mönstret återkommer i kulturer världen över och psykologer menar att det beror på att sagan speglar hur vi själva förstår livet – som en resa genom förlust, insikt och förändring.
I Trollflöjten är Tamino hjälten. Utsänd av Nattens drottning, beväpnad med en trollflöjt, kastas han in i ett äventyr där allt vänds upp och ner. Pamina visar sig inte vara bortrövad, utan räddad. Sarastro är inte ond, utan vis. Och Nattens drottning, hon som verkat så mäktig och rättfärdig, avslöjar till sist sitt sanna jag. Hon är sårad, desperat – och livsfarlig. ”Sarastro ska du döda. För om du sviker ses vi aldrig mer” säger hon till sin dotter och räcker henne en kniv.
Tack, mamma.
Musiken i arian låter paradoxalt nog nästan glad. Som ett ilsket signalhorn dansar den i de högsta registren. Men något övernaturligt ryms i tonen.
Det börjar med ett kort tremolo. Så tar sångerskan sats och kastar sig ut i koloraturens stratosfär. Orden löses upp, rösten förvandlas. Till ett instrument? Visst låter det nästan som … en trollflöjt?
Första raden är ren eld: ”Det är mitt hat som ger mig kraft att strida.” Sedan bryter stormen loss: ”Blod måste flyta och förlösa er. Tag denna kniv och låt Sarastro blöda.” Det är raseri, javisst, men också sorg. Här finns en mor som har förlorat allt. Sin man, sin makt och sin dotter.
Operahistorien kryllar av så kallade furioso-arior, raseriarior. Mozart skrev själv många. Men ”Der Hölle Rache” följer inte mallen. Det här är något annat. Den börjar i moll, intensivt och mörkt men klättrar snart mot sina berömda höjder. Som vore Mozarts enda mål att tänja på röstens gränser tills den blir övermänsklig.
Forskare har pekat på att Nattens drottning kan ha inspirerats av Maria Theresia, Österrikes enda kvinnliga regent. Hon var en mäktig och omstridd kvinna som bland annat ville förbjuda frimurarna, knappast uppskattat av Mozart, som själv tillhörde ordern.
Eller härmar kanske arian en diskussion med högt uppskruvat tonläge, som det heter på fint språk när vuxna bråkar? Eller är det rent av så en tjatig förälder låter i tonårsöron?
Timothy Ferris, producenten bakom den gyllene Voyager-skivan, har berättat att det var klangen, det vilda, okuvliga och gränslösa uttrycket, som gjorde att valet föll på ”Der Hölle Rache”. Att det finns något i ljudet som hör hemma i ett större sammanhang. Som en galax.
Och visst älskar vi tanken på att Mozarts musik svävar där ute i rymden i väntan på att någon hipster-utomjording med skivspelare ska hitta den.
* I november 2026 passerade Voyager 1 en historisk milstolpe. Nu befinner den sig ett ljusdygn från jorden, nästan 26 miljarder kilometer bort. Det tar alltså numera ett dygn för en radiosignal från jorden att nå fram – och ytterligare ett dygn innan svaret kommer tillbaka.
Artikel av Lisa Iverstam, programredaktör




