”Rossinis Askungen finns varken magiska möss, förvandlade pumpor eller ömtåliga skor men desto mer verbal lekfullhet, vokal akrobatik, snabba replikskiften, kaskader av allitterationer och ett över-flöd av ordlekar. Rossini och librettisten Jacopo Ferretti har byggt sina karaktärer genom sättet de uttrycker sig på – språket är en spegel av deras personligheter men också ett komiskt verktyg. Ofta krånglar figurerna till sina repliker, använder främmande eller inlånade ord, särskilt latin, i sin iver att framstå som finare än de är.
Under repetitionerna har vi arbetat med den rytmiska precisionen i språket så att de snabba passagerna inte bara blir snabba, utan också tydliga och levande. Här följer några exempel på de språkliga och musikaliska lekarna. Häng med!
Först har vi den kvicktänkte Dandini som försöker flörta med systrarna i mitten av akt 1: il guercetto Amore è stato il tornitore (den blinde Amor har varit svarvaren).
Det Dandini alltså säger till systrarna är att det syns tydligt att det är den blinde kärleksguden Amor som har svarvat dem. Don Magnifico blir imponerad av Dandinis översvallande språk och utbrister: Che eloquenza norcina! (Vilken norcinsk vältalighet!)
Det här kan man fördjupa sig i om man vill. Ordet norcina betyder egentligen något från Norcia – en stad i Italien känd för sina charkuterier. Don Magnifico vill berömma ’prinsens’ vältalighet men snurrar som vanligt till det.
Det finns också en annan teori, nämligen att uttrycket refererar till en vältalig munk som levde i Norcia på 500-talet. Så – vad syftar frasen på egentligen? Korvisk vältalighet eller ordekvilibristisk munk? Välj själv.
När Askungen och prins Ramiro möts för första gången sjunger de scende all’alma e fa sperar (sjunker in i själen och får den att hoppas).
Det är tydligt att de finner varandra i koloraturerna. Det säger verkligen klick! Och det syns också i noterna. I bilden kan man se hur de följs åt.
I recitativet som inleder akt 2 möter vi Don Magnifico som, med teatral indignation, utropar: Corpo del mosto cotto! (Den kokta mustens kropp!)
Frasen är en förvanskning av Corpo di Cristo morto (Kristi döda kropp), men Don Magnifico tar till den kokta mustens kropp istället. Hans språk blir en spegel av hans desperation; han vill imponera men snubblar på orden.
I sextetten mot slutet av akt 2 tar solisterna sig an ett riktigt tungvrickarprov: questo è un gruppo rintrecciato (det här är en intrasslad grupp).
Här låter Ferretti språket knyta ihop sig självt, både musikaliskt och fonetiskt. De utdragna r-ljuden snurrar in frasen i sig själv och förstärker känslan av att allt håller på att gå överstyr.
Till sist några ord om Askungens visa. Den hon sjunger och sjunger … när hon skurar, dukar och serverar: Una volta c’era un re / che a star solo s’annoiò (Det var en gång en kung / som var trött på att leva ensam).
Sången är enkel, nästan som en vaggvisa, med en mjuk, gungande rytm. Där andra karaktärer höjer rösten, krånglar med språket eller försöker imponera håller Askungen fast vid sin visa. Alla andra vill låta finare än de är, men bara Askungen är äkta.”
— Berättat för Lisa Iverstam, programredaktör
