På jakt efter det äkta
En artikel ur Tidningen Birgit – text Lisa Iverstam, bild Victor G. Jeffries II
Äntligen är världsstjärnan Alexander Ekman i huset. I nya verket Hammer placerar han hela GöteborgsOperans Danskompani på scen – ett av de bästa danskompanier han har arbetat med. Här berättar han om vägen till världspremiären av Hammer och om vad han vill slå sönder med titelns slägga.
Genom dansens språk kan vi hitta nya sätt att uttrycka oss på så att människor förstår. För mig handlar konst om just det – att kommunicera på ett annat sätt. Att genom koreografi lyckas förmedla något människor redan vet, fast på ett nytt sätt som gör att folk kan relatera – det är häftigt. Dans är också en av de konstformer som får lov att vara riktigt konstig. Det gör den friare.
Komikern Simon Amstell säger i en stand-up: ”If somebody says to you ’Would you like to come and see my piece?’ you have to say ’Oh I’m so sorry. I’ve hurt one of my fingers. I’d love to see the piece. Maybe let me know when you have the whole thing’.”
(”Om någon frågar dig om du vill se deras stycke måste du svara ‘Åh, vad synd. Jag har skadat ett finger. Fast jag vill se det. Hör gärna av dig när du har alltihop’.”)
En film är en film, en bok är en bok, en skulptur är en skulptur. Men vad är a piece? Kanske saknar vi ett ord för att beskriva danskonstens form? Det är både positivt och negativt – men det kan också vara en förklaring till att det finns dansverk som kan upplevas som ofärdiga. Det är som om dans inte behöver en början och ett slut. Samtidigt skapar det förvirring hos publiken. ”Vad är det här? Hur länge ska det hålla på?”
Mina verk är mer som filmer, fast de har inte alltid en tydlig dramaturgi. Jag måste inte vara en berättare – jag vill att man ska kunna förstå storyn utan att man egentligen begriper hur. Jag blir själv berörd av konst, av dans, när något tar sig utanför ramen, överraskar och går igenom. När jag kan relatera till människan på scenen.
De senaste åren har jag gjort verk med tydliga koncept, som Play på Paris-operan och Eskapist på Kungliga Operan. Mitt mål är att publiken ska ta med sig något nytt hem, att de ska reflektera över ämnena. Att verken påverkar deras liv.
Idén till Hammer fick jag på en restaurang i Grekland. Ett gäng unga turister satt vid ett bord och stojade och skrattade forcerat. Plötsligt tar en av dem fram sin mobil, sträcker upp handen som en tentakel och börjar filma gänget. Alla fortsätter att flamsa medan de låtsas som om de inte ser kameran – samtidigt är det så tydligt att kameran är det enda de tänker på. Jag kände direkt att jag ville göra något om det där. Enligt dokumentären Fake Famous på HBO har 40 miljoner människor en miljon följare på Instagram och 100 miljoner konton har över 100 000 följare. Vad blir verkligt när så många människor ständigt befinner sig på egna scener och agerar i egna filmer och dokusåpor? Till skillnad från tv-program som Big brother, där de medverkande deltar under en begränsad tid, i ett begränsat rum, har vi nu kommit till att kameran är en ständig följeslagare. Det är jag, jag, jag hela tiden och egoismen breder ut sig på bekostnad av empatin och altruismen.
I Hammer finns två världar. I första akten möter vi en altruistisk värld där människor ser varandra och hjälps åt. I andra akten har egoism, falskhet och fasader tagit över. I jakten på våra autentiska jag måste vi rasera våra fasader och falska idéer.
För att komma ur bruset går jag ofta till museer och gallerier för att se andra konstverk, ta del av vad andra konstnärer gör. Men inspiration är oberäkneligt. Den kommer när den kommer. Den kan komma mitt i natten, när jag är stressad – eller inte alls när den behövs som mest. Samtidigt tror jag stenhårt på själva arbetet. Det är inte så att jag tror att allt faller på plats med bara inspiration. Och det gäller att alltid lyssna in rummet och kliva bort ifrån den ursprungliga planen om man hittar något nytt i nuet med dansarna.
Att vara koreograf innebär att skapa live. Kreationsprocessen kan vara tuff men just nu är jag glad över att skapa igen. Tiden innan jag sätter igång kan vara ångestladdad, det är lättare när jag är mitt i arbetet. Särskilt den här gången. Vilka otroliga dansare det finns i det här huset just nu! Det är ett av de bästa kompanier jag någonsin har arbetat med. Det som finns här på GöteborgsOperan, det som Katrín Hall har lyckats få till, är unikt. Jag har jobbat med ett 50-tal danskompanier och det är sällsynt med en sådan harmoni och intelligens som finns här. Och det känns så spännande att se Hammer växa fram.”
