Historien bakom Verdis opera Nabucco
Giuseppe Verdi debuterade som operakompositör med Oberto på La Scala 1839. Det blev en viss framgång, vilket renderade honom ännu en beställning året därpå. Det blev den komiska Un giorno di regno (Konung för en dag) som gjorde stort fiasko, trots att ingen mindre än Felice Romani var librettist. Det verket tillkom under en mycket svår period i kompositörens liv, då han förlorade såväl hustru som sina två små barn. Hans svärfar Antonio Barezzi fortsatte dock att stå vid hans sida som mentor livet ut.
Efter fiaskot med Un giorno di regno hade änklingen Verdi svurit på att aldrig komponera en opera, men La Scalas impressario trodde fortfarande på hans begåvning och prackade på honom ett libretto till Nabucco av Temistocle Solera. Det hade erbjudits Otto Nicolai som avböjt, och Verdi slängde det ointresserat på ett bord när han kom hem. Då flög en sida upp med raderna ”Flyg tanke, på gyllne vingar” (Va pensiero, sull' ali dorate), de hebreiska fångarnas kör. Verdi fångades av orden och läste vidare en bit. Innan natten var över hade han läst igenom det flera gånger, och resten är operahistoria. Impressarion hade lyckats övervinna Verdis beslut att aldrig mer komponera för operascenen igen och Nabucco blev en exploderande succé. Kritikerna jublade, för att inte tala om publiken. Verdi hade också en stark supporter i sopranen Giuseppina Strepponi, som gjorde den krävande kvinnliga huvudrollen Abigaille.
Trots succén är Nabucco givetvis att betrakta som ett tidigt verk av en ännu inte fullt mogen Verdi. Han vilar tungt på den italienska traditionen med Rossini, Bellini och Donizetti, men framför allt på den förstnämnda, vars bibliska monumentalitet i Moses i Egypten svävar över verket. Nabucco är en stor köropera och Verdis första s.k. Risorgimento-verk. Risorgimento var en rörelse som strävade efter att ena Italien och befria det från ockuperande makters förtryck. Fångarnas berömda kör gav uttryck för just detta, och hela den italienska delen av publiken kände igen sig.
Verdis stil är här ganska grovt tillyxad och personteckningen knappast på den finstämda planet, med några få undantag: i Abigailles dödsscen låter han sångstämman för första gången ackompanjeras av några få instrument med ett klagande engelskt horn i täten, och den annars så högdramatiska Abigaille kontrasteras av den vänare systern Fenena som i en inåtvänd bön fått några vackra kantilenor på sin lott. Annars är det flerdelade körer, stor bandaensemble som scenmusik och högexplosiva arior som gäller, nogsamt uppdelade i cavatina- och cabalettadelar. Den hebreiske översteprästen Zaccharias (bas) fundamentalism ställs mot babyloniske kungen Nabuccos (baryton) mångfacetterade ondska och verket mynnar ut i en hymn till Jehova, efter att Nabucco konverterat. Men det är alltså den intriganta Abigaille som får sista ordet med sin dödsscen. Just detta parti ställer krav utöver de vanliga på dramatisk kraft, högexplosiv koloratur och stort omfång. För Giuseppina Strepponi, som haft en stor karriär med partier i bel canto-facket, innebar rollen början till slutet. Inom några år hade hon förlorat rösten och övergick till att undervisa i Paris istället. Då hade hon redan blivit Verdis livskamrat och han delade ofta bostad där för att njuta av storstadens anonymitet.
Göran Gademan
— Ur Göran Gademan: Operahistoria, Gidlunds förlag 2015. Avsnittet återges med tillstånd av förlaget.
