Yoann Bourgeois tillägnar sitt liv scenkonsten. Ständigt sökande efter den absoluta stillheten där allt är i balans.
Med en bakgrund som cirkusartist klappar Yoann Bourgeois hjärta för scenkonst. Men att skapa ett verk för ett danskompani innebär att han inte är på sin hemmaplan.
– All konst försöker att stå emot döden, Det främsta exemplet är Egyptens pyramider. Men inget står emot tiden. Pyramiderna står där idag, men en dag blir de också stoft. När jag skapar scenkonst är jag medveten om att allt kommer att försvinna. Därför blir mitt enda tänkbara förhållningssätt att vara i nuet.
Yoann Bourgeois fascineras av fysik i allmänhet och naturkrafter i synnerhet. I flera av sina verk ägnar han sig åt att exponera människor för dessa krafter. Med dansare blir det särskilt intressant eftersom de är vana vid att kontrollera sina kroppar och rörelser – här utsätts de istället för krafter som de måste lyda och interagera med.
Yoann Bourgeois gör sin egen scenografi och i den ingår konstruktioner som förstärker de fysikaliska krafterna.
– Scenografin är inte ett dekorativt rum att vila ögonen på. Den har en funktion, och en roll i verket i hur den leker med dansarna. Idén bottnar i existentiella frågor om att inte ha den makt vi tror över våra liv – och inte heller svaren. Vi är alla underställda naturens krafter.
– Den snabbt snurrande scenen är en stark bild med många bottnar, alltför komplex för bara en tolkning. Jag letar efter ett universellt uttryck som många kan relatera till. Att arbeta med naturlagar gör det möjligt. Vi har själva skapat våra kulturer och våra föreställningar om livet. För att de ska kunna existera måste vi tro på dem. Så är till exempel demokrati och mänskliga rättigheter konstruktioner som bara finns så länge vi tror på dem. Men gravitationen struntar i om vi tror på den eller ej. Den finns ändå.
Samtidigt som dansverket har ett filosofiskt och existentiellt perspektiv utgår det ifrån en okomplicerad fascination för det enkla i naturlagarna.
– Målet är att få dansarna att röra sig som en leksakssnurra. Snurran har ingen egen vilja, den rör sig enbart med hjälp av naturens krafter. Allt snurran behöver är en tändande gnista, att någon rör vid den, knäpper till den med fingrarna och ger den kraft.
I sitt skapande är Yoann Bourgeois ständigt på jakt efter det han kallar ”point de suspension”, brytpunkten mellan två krafter där ett absolut stillastående, en viktlöshet uppstår – innan rörelsen tar över igen.
– Tänk dig att du kastar upp en boll i luften. Bråkdelen av en sekund innan den faller, det är point de suspension. Det kan också vara i slutet av en fråga, intonationen går upp, frågan ställs, det uppstår ett tomrum … innan svaret ges. Det är dit jag strävar i alla mina verk. Där alla krafter är i balans. Men eftersom jag inte kan nå dit, blir det nuvarande, presens, en form av oändlighet.
Att röra sig på ett snabbt roterande plan som dansarna gör innebär förstås en risk. Men verket är inte till för att utmana dansarna utan vill istället visa på människans sårbarhet.
– När vi är vid havet eller i bergen känner vi tydligt naturens krafter. Om vi bara befinner oss på platser skapade av och för människan riskerar vi att leva ett förminskat liv, i tron om att människan står i centrum. Vi vet att mänskligheten inte är universums centrum men vi beter oss som om vi vore det.
