”Att regissera opera handlar om att låta musiken ta plats och komma till sin rätt samt att realisera tonsättarens intention, säger regissören Yoshi Oïda. Allt annat, regi, scenografi och kostym, är till för att stödja musiken och sångarna. Därmed inte sagt att den yttre skönheten i scenografi, kostym och ljusdesign saknar betydelse.”
Yoshi Oïda växte upp i Kobe, en stad på den japanska ön Honshu. Vid andra världskrigets slut 1945, när Yoshi Oïda var 13 år, ockuperades Japan av USA i de allierades namn. Under följande sju år leddes landet av ett amerikanskt militärkommando, och Yoshi Oïdas uppsättning av Madame Butterfly är inspirerad av hans barndomsminnen.
”Vi beundrade allt amerikanskt”, säger Yoshi Oïda. ”De prostituerade som umgicks med soldaterna i Kobe hade vackra kläder och fick choklad, tuggummi och annan lyx av soldaterna. Vissa gifte sig och flyttade till Amerika. Amerikanerna skulle dessutom lära oss om demokrati, men där den amerikanska sociala strukturen var horisontell och flexibel var den japanska vertikal och strikt. Och deras förhållningssätt till religion var betydligt mera avslappnat än vårt japanska.”
Yoshi Oïdas föräldrar var inte betagna av den amerikanska kulturen.
”Mina föräldrar hade nog med att försöka få familjen att överleva. Japan var fattigt efter kriget. Min far hade beordrats att tillverka delar till ubåtar under kriget. Nu var den verksamheten nedlagd och han fick börja om med att tillverka cyklar som han gjort före kriget.”
Yoshi Oïda betonar att Madame Butterfly inte är japansk, utan gestaltar ett Japan tolkat av italienaren Giacomo Puccini. Librettisten Luigi Illica var särskilt upptagen av att framhäva de kulturella skillnaderna i relationen mellan Pinkerton och Cio-Cio-San och deras respektive bakgrund.
”Både historien och musiken i Madame Butterfly äger djupt mänskliga kvalitéer. En osynlig, inre skönhet som handlar om människans värdighet, hennes mysterier och hennes smärta.”
Yoshi Oïda har också praktiserat, skrivit och talat om koan, ett begrepp inom zenbuddhismen som syftar till att uppnå satori, inre klarhet.
”När man mediterar enligt gammal kinesisk buddhism placerar man en fråga eller ett ord i ett hörn av hjärnan. Förr eller senare dyker det upp ett svar, en reflektion. Till exempel en fråga som ’Vilket är vindens väsen?’ Någon kommer fram till att det handlar om blåsten. En annan att det är vad som får flaggan att röra sig. En tredje kanske säger att det inte är vinden, inte flaggan, utan att det är hjärtat som rör sig. Vi vill att publikens hjärtan ska komma i rörelse.”