”Musiken och sången kommer från en egen plats inuti mig. Det har alltid varit mitt sätt att uttrycka mig och leva ut glädje, tårar, ilska – min trygga plats och mitt skyddsnät.
Mitt eget sjungande kallar jag ’sång för hjärtat’, och om jag inte jobbat med musik – vilket jag inte trodde att man kunde – så hade jag sjungit ändå. Jag sjunger för att jag måste. När jag var 13 år såg jag Miss Saigon och det förändrade allt. För första gången såg jag någon som såg ut som jag på en scen.
Som fyraåring började jag dansa och sedan följde en massa sporter: fotboll, judo och simning. Varje kväll efter fotbollsträning eller skola sjöng jag. Kunde lämna lektioner för att sjunga inlåst på toaletten. Samtidigt skämdes jag, den sportiga pojkflickan, över att sjunga på skolavslutningar. Det var så o-coolt, så jag ljög och sa att jag var tvungen för att få bra betyg.
Jag är sällan nervös inför en föreställning. Jag är ’let’s do this’! Förr fick jag kraft av fem timmars sjungande hemma. Det är annorlunda när jag har det som yrke, med urladdning på scen. Nu letar jag lugn i annat, jag har börjat sticka! Längtar till landet, att bo där vi kan ha hund och en gris. Jag behöver inget storslaget.
Det händer att jag vill göra slut med musiken. Om jag tappar text eller gör något annat som ställer till det för mina kolleger på scen. Men det skulle aldrig gå. Jag fungerar inte om jag inte får sjunga. Jag gör det här för mig själv, och om andra tycker om det är det underbart. Att kallas ’musikalstjärna’ ger overklighetskänslor och att jag redan har fått göra mina två drömroller, Elphaba i Wicked och Kim i Miss Saigon, är obegripligt. Och en ära. Men jag hade spelat de här rollerna oavsett, fast hemma i ensamhet.”
Feline Andersson var en debutant-sensation som den gröna häxan Elphaba i Wicked, med Sverigepremiär på GöteborgsOperan 2023. Två år senare gjorde hon titelrollen i Miss Saigon, och hon är nu ett av de mest eftertraktade namnen i musikalvärlden. Säsongen 2026/2027 flyger hon igen i Wicked.
